OBS, läs inte om du är infertilitetskänslig. Jag skulle hatat den här klagande texten för några månader sedan. Allt graviditetsrelaterat är tusen gånger bättre än infertilitet, men det är ju inte optimalt roligt att inte fungera alls i vardagen, så nu tänker jag beklaga mig lite.
Jag säger som
Linda, ska man inte sluta må illa nu i trimester två? Enligt all litteratur är det här den bästa tiden i graviditeten eftersom man mår så bra men ännu inte börjat få ont. Jag har foglossning så att jag inte kan gå mer än några hundra meter åt gången dessutom är jag fortfarande klubbat trött, och idag när jag försökte mig på att diska för första gången på länge var jag tvungen att gå och kräkas efter bara 30 sekunder. Dessutom har jag gått upp ytterligare ett kilo i vikt. Total viktuppgång så här långt är 8 kilo, vilket är väldigt mycket om man betänker att jag inte är så stor, det är en 15%-ig viktuppgång.
Till råga på allt har jag fått för mig att den inte lever, alternativt inte har någon hjärna eller något annat otrevligt. Visar det sig att den mår bra på ultraljudet om två veckor och om den dessutom behagar ge sig till känna tror jag att jag kommer att kunna le åt mina krämpor igen.
Jag älskar att min mage börjar synas på riktigt nu, så att det ser ut som en gravidmage och inte bara tonårshull och jag älskar att jag fått vara gravid i sexton veckor utan en enda blödning!
